HÄR ÄR JAG, BLÅ-GUL SOM SVENSKA FLAGGAN.En gång var Sverige en Stormakt, internationell Överklass, kolonimakt, krigare i alla världens hörn. Då hissade man flaggan i alla länder, stolt och glad.
Jag -norsk invandrare i Sverige och den svenska folksjälen vet något gemensamt: Det KÄNNS när man bottnar. Den känns när kolonierna går förlorade, när krigen förloras, när folket blöder.
Man blir ganska vilsen. Man är inte längre lika stolt över flaggan, nationalsången, folksjälen. Längst inne är den ett smärtsamt minne över "fornstora dar".
Så känns Klassresan. Ett helt folk delar sitt lands historiska öde. Ingen svensk vågar vara stolt över sin svenskhet.
På Finlands-Svenska webb-sidan hittade jag för ett tag sedan denna sorg-artikel: "Det är idag 150 år sedan vi förlorade Finland". - Så tänker den som engång hade mycket.
I Finland tänker man: Hurra, idag är det 150 sedan vi blev fria!
Jag, som norska tänker likadant: "Ja, vi elsker dette landet!" För Norge var koloni i 400 år. Oavsett min dumpade karriär som överklass, har jag detta i mig: Mitt land kämpade sig fritt! Jag är en fri människa, stolt över min nationalitet!
Det är svåra saker att kämpa med, detta att ha lidit förlust. Men ser man problemet, blir det enklare att hantera. Nu är jag glad att jag är svensk. Sverige är ett fint land. Var ni stolta, ni som skapat denna demokrati. - En demokrati kämpar man för varje dag.
