KLASS MOT KLASS

DE DÄR UPPE BLAND KANDELABRERNA VET INTE HUR DET SER UT I KÄLLAREN.

Mina föräldrar kom ur den segregerade stadens borgarområden.

De begrep aldrig den verklighet deras barn växte upp i på små, instängda fabriksorter, där arbetarna styrde, för den lägsta var den största i ren majoritet.

Jag har varit invandrare sen jag var sju år. Vi for likt ett zigenarfölje från ort till ort, ständigt nya fabriker, nya ungar.

Chefsbarn var inte poppis bland arbetarbarnen. Hatet glödde i skosulorna på dem, när de sprang efter den där jävla överklasstjejen. Jag visste vad som kom.
Det var värst innan infångandet. Sen visste jag hur det kändes: den som inte vill dö, håller andan.

De stora pågarna i sjunde, lyfte mig efter armarna. Så där hängde jag, i lösa luften, ovan vattnet, med skorna svävande utanför räcket över bron. Under vrålade forsen grön, blank, skummande i virvlar in genom portarna till fabriken. Timmret flöt i tvära kast nedför älven, in genom luckorna, hugdes till flis i maskinkäftarna. Och jag höll andan, så killarna inte skulle tappa greppet. Jag tänkte: jag är en korv i bröd, jag är en korv i bröd, hänger i fritt sväv, korv i bröd. Och såg inte ner i forsen, utan blickade rakt över älven, mot de stora skogarna utanför den trånga fabriksorten.

Sen suckade pojkarna, satte ner mig. Yr gick jag, som ett utbrukat fyllo min väg hem. Låtsades om inget. Hade inte varit där. Ingen skulle få komma åt mig. Ingen skulle få knäcka mig. Och Juden blev min kompis.
Hon med hängdes ut över bron. Sen upptäckte vi att sammanhållning ökar trycket uppifrån. Vi var två tjejer på sju år. Efter några bro-häng låtsades vi inte känna varann.

DEN SOM SETT FAN, HAR NÅT ATT BERÄTTA.

WHAT DID YOU SEE, MY BLUE-EYED SON? sjunger Bob Dylan.

Jag såg människans ondska. Den finns, den finns. Om du sluter ögonen och låtsas om att allt är gott, då är du inte beredd.

Då släpper du ondskan in i salongen och låter den härja fritt.

Den syns på gatan, på huvudkudden bredvid din, på korset där Jesus hänger, på psykiatriska mottagningen där en förvirrad skall förnedras, i butiken där du luras, i hemmet där din son stjäl sin mors ålderspension, hos grannen där en kvinna puttas ut över kanten på balkonräcket - då kallas ondskan heder.

Ondskan finns där en fattig får betala den rikes skuld, där godhet används för att plundra och krossa den godas hjärta.

Ondskan finns där det kallas Svart Magi att bränna kyrkor och välta omkull gravstenar. Ondskan finns där en sjuk kastas ut från vårdcentralen med orden: Vi vill inte ha såna som dig här.
Ondskan finns.
And a hard rain is gonna fall, som bob Dylan sjunger. Det är Syndfloden, Guds Vrede, Noaks 40 dagars regn, Bob sjunger om.
Vi går mot Istiden, folkens. Det är vårt hårda regn. Inget här kommer att finnas kvar efter istiden. Ingen Audi överlever, inget ekonomiskt system, ingen mobiltelefon-operatör, inget köp-center, inte mina bilder och CD med Bob Dylan kommer att finnas kvar. Den tusenåriga isen tar oss. God is Big. Så ske Din Vilja. Mer är inte att säga i saken.

DÅ JAG FICK BOTTEN-NAPP

ANADE JAG INTE ATT DETTA SKULLE TOTALÄNDRA MITT LIV.

Han kom som en prins i skinande rustning. Han bet på min kontaktannons och den fisken var självlysande. Att det är utmärkande för ruttna fiskar, tänkte jag inte på.

Svavel lös om honom. Han var Big Time Highlight, skådis, författare, predikare, agitator, revolutionshjälte och bloddrypande röd av helbränd kommunism. Han luktade krut och sparade inte på smällarna: Världen skall bli klasslös! Skjut dem alla, från småskolefröken till kungen. Bli av med det gamla, odla det nya!
Döda borgarskapet! Utrota svinen från klotet.
Whops. Den satt hårt, som knuten näve i magen - jag tillhörde svinen - utsugarklassen - Vad gör man? Att jag tjänade mitt bröd som skurtant, hjälpte inte på min nedärvda defekt.

Han drog alla analyser ur sitt -68-Stockholm, sina år i Berlin, som Working Class Heroe och de rättfärdigas ledare.
Alla andra, borgerliga Pol-Potare, Mao-freakare, studentrevoltörer och bortskämda revolutionsromantiker var borgarskap och skulle skjutas, när min Fisk kom På Tronen.
Han drack upp hela min skurlön och slog mig mitt in nyllet på första mötet. Jag sprang därifrån, i snö och köld, bort, hem. Aldrig mer.

Så kunde min resa med Arbetarhjälten slutat. Fortsättning följer.

For you, my American friends of Lyme-land: This blog is about my story as a woman born in the poor upper-class of Norway when the country was one of the poorest in Europe -

I came from the class where a grand-gala-dress was a need. And my life was a Fall From High to a place in the garbage-can, begging for bread for my kids. I have seen a lot in my life.

This man on the pic, was my violent husband, and he was hard to get rid of! Funny type, intelligent and a psychopat with a stone for heart.

VID FALL UPPIFRÅN OCH NER, VET MAN HUR DET KÄNNS ATT BOTTNA.

HÄR ÄR JAG, BLÅ-GUL SOM SVENSKA FLAGGAN.

En gång var Sverige en Stormakt, internationell Överklass, kolonimakt, krigare i alla världens hörn. Då hissade man flaggan i alla länder, stolt och glad.

Jag -norsk invandrare i Sverige och den svenska folksjälen vet något gemensamt: Det KÄNNS när man bottnar. Den känns när kolonierna går förlorade, när krigen förloras, när folket blöder.
Man blir ganska vilsen. Man är inte längre lika stolt över flaggan, nationalsången, folksjälen. Längst inne är den ett smärtsamt minne över "fornstora dar".

Så känns Klassresan. Ett helt folk delar sitt lands historiska öde. Ingen svensk vågar vara stolt över sin svenskhet.
På Finlands-Svenska webb-sidan hittade jag för ett tag sedan denna sorg-artikel: "Det är idag 150 år sedan vi förlorade Finland". - Så tänker den som engång hade mycket.
I Finland tänker man: Hurra, idag är det 150 sedan vi blev fria!
Jag, som norska tänker likadant: "Ja, vi elsker dette landet!" För Norge var koloni i 400 år. Oavsett min dumpade karriär som överklass, har jag detta i mig: Mitt land kämpade sig fritt! Jag är en fri människa, stolt över min nationalitet!

Det är svåra saker att kämpa med, detta att ha lidit förlust. Men ser man problemet, blir det enklare att hantera. Nu är jag glad att jag är svensk. Sverige är ett fint land. Var ni stolta, ni som skapat denna demokrati. - En demokrati kämpar man för varje dag.

HUR VET JAG HUR ÖVERKLASSEN SER UT?

JO, FÖR JAG ÄR FÖDD IN I DEN.
Norsk överklass - i en tid då Norge var ett av Europas fattigaste länder - det är mina "rötter".

Som konstnär av födsel, blev jag SEENDE. Det heter KONSTNÄRSBLICKEN. Den klär av alla yttre fakter, ser vad som döljer sig under, ser vad som är skönt och vad som är fel och fult och stör bilden.

Läcker salong, eller hur?

Här uppe lever samhället i tron att det är klasslöst, då människan har svårt att se ner. Hon ser åt sidan och där är de alla lika.
Att de står på toppen av en tårta det anar de inte, för där uppe skiner solen.