DE DÄR UPPE BLAND KANDELABRERNA VET INTE HUR DET SER UT I KÄLLAREN.Mina föräldrar kom ur den segregerade stadens borgarområden.
De begrep aldrig den verklighet deras barn växte upp i på små, instängda fabriksorter, där arbetarna styrde, för den lägsta var den största i ren majoritet.
Jag har varit invandrare sen jag var sju år. Vi for likt ett zigenarfölje från ort till ort, ständigt nya fabriker, nya ungar.
Chefsbarn var inte poppis bland arbetarbarnen. Hatet glödde i skosulorna på dem, när de sprang efter den där jävla överklasstjejen. Jag visste vad som kom.
Det var värst innan infångandet. Sen visste jag hur det kändes: den som inte vill dö, håller andan.
De stora pågarna i sjunde, lyfte mig efter armarna. Så där hängde jag, i lösa luften, ovan vattnet, med skorna svävande utanför räcket över bron. Under vrålade forsen grön, blank, skummande i virvlar in genom portarna till fabriken. Timmret flöt i tvära kast nedför älven, in genom luckorna, hugdes till flis i maskinkäftarna. Och jag höll andan, så killarna inte skulle tappa greppet. Jag tänkte: jag är en korv i bröd, jag är en korv i bröd, hänger i fritt sväv, korv i bröd. Och såg inte ner i forsen, utan blickade rakt över älven, mot de stora skogarna utanför den trånga fabriksorten.
Sen suckade pojkarna, satte ner mig. Yr gick jag, som ett utbrukat fyllo min väg hem. Låtsades om inget. Hade inte varit där. Ingen skulle få komma åt mig. Ingen skulle få knäcka mig. Och Juden blev min kompis.
Hon med hängdes ut över bron. Sen upptäckte vi att sammanhållning ökar trycket uppifrån. Vi var två tjejer på sju år. Efter några bro-häng låtsades vi inte känna varann.

