ANADE JAG INTE ATT DETTA SKULLE TOTALÄNDRA MITT LIV.Han kom som en prins i skinande rustning. Han bet på min kontaktannons och den fisken var självlysande. Att det är utmärkande för ruttna fiskar, tänkte jag inte på.
Svavel lös om honom. Han var Big Time Highlight, skådis, författare, predikare, agitator, revolutionshjälte och bloddrypande röd av helbränd kommunism. Han luktade krut och sparade inte på smällarna: Världen skall bli klasslös! Skjut dem alla, från småskolefröken till kungen. Bli av med det gamla, odla det nya!
Döda borgarskapet! Utrota svinen från klotet.
Whops. Den satt hårt, som knuten näve i magen - jag tillhörde svinen - utsugarklassen - Vad gör man? Att jag tjänade mitt bröd som skurtant, hjälpte inte på min nedärvda defekt.
Han drog alla analyser ur sitt -68-Stockholm, sina år i Berlin, som Working Class Heroe och de rättfärdigas ledare.
Alla andra, borgerliga Pol-Potare, Mao-freakare, studentrevoltörer och bortskämda revolutionsromantiker var borgarskap och skulle skjutas, när min Fisk kom På Tronen.
Han drack upp hela min skurlön och slog mig mitt in nyllet på första mötet. Jag sprang därifrån, i snö och köld, bort, hem. Aldrig mer.
Så kunde min resa med Arbetarhjälten slutat. Fortsättning följer.
For you, my American friends of Lyme-land: This blog is about my story as a woman born in the poor upper-class of Norway when the country was one of the poorest in Europe -
I came from the class where a grand-gala-dress was a need. And my life was a Fall From High to a place in the garbage-can, begging for bread for my kids. I have seen a lot in my life.
This man on the pic, was my violent husband, and he was hard to get rid of! Funny type, intelligent and a psychopat with a stone for heart.
Jeg ser ditt bilde og leser dine ord. Jeg kan føle din smerte og kjenne din fortvilelse. Det er din historie, vel formulert og beskrevet. Jeg har selv følt meg liten og hjelpeløs uten evne tli å uttrykke min følelse. Som om jeg var Inne i en tønne. Ensom, rundt og rundt i en sirkel. Hardt arbeidende holdt jeg meg i gang. Men nå er det anderledes. Når følelsene slipper ut. De blir til ord og setninger, kanskje også skrevet ned på papiret. Med god linjeavstand slik at det er plass til tilføyelser, eller kanskje teksten forteller nok slik den står. Ja vi er heldige som selv kan beskrive våre liv. Vårt eget minneord, ennå fullt levende, ikke mett av dage, bare klok av skade. Til Sidsel fra Jeb 07.06.11
SvaraRadera